Hem / BLOGG / HUB 200 - Hallands Ultra Beach 200 miles
HUB 200 - Hallands Ultra Beach 200 miles

HUB 200 - Hallands Ultra Beach 200 miles

Ett gästinlägg på bloggen av Pernilla Otto och Fredrik Forsström

När vi för nästan ett år sedan anmälde vi oss till det 200 miles (322 km) långa trailloppet HUB 200 (Hallands Ultra Beach 200 miles) verkade det som en spännande utmaning för 2020. Trots att vi inte visste så mycket mer om loppet än vad namnet säger: att det är 200 miles, går i Halland, och verkar innehålla en försvarlig mängd strand. Och så visste vi att det var start i Göteborg och mål i Borås, eller var det Bålsta? Eller Båstad?

Ju mer vi fick veta om loppet ju större blev tvivlen för att kulminera i ren ångest ett par veckor innan start. Vad är det här för dumheter vi gett oss in på? Kommer vi ens återvända levande?

Vada? Visst, det låter exotiskt för oss som gärna springer på väg eller bana, men vada någon km över vad som på kartan närmast verkar vara öppet hav, bitvis upp till midjan (på Pernilla, till knäna på Fredrik), är väl ändå en överdrift. Räcker det inte att bli lite blöt om fötterna vid strandkanten?

Ett lopp som i huvudsak följer vattenlinjen kan per definition inte bjuda på så många höjdmeter, så hur i hela friden lyckas banprofilen ändå skrapa ihop runt 2800 hm? Vi gillar ju platt!

Att springa i flera mil på sandstrand kommer vara bedårande vackert, men hur ska man få fötterna att inte slipas ner totalt efter flera dygn av nötande sand?

Och simma kan väl inte vara så svårt om man tagit både Baddaren och Silvergrodan som barn? Men att göra det, troligtvis i beckmörker i lätt strömmande vatten med packning är inte helt enkelt om man samtidigt förväntar sig att komma fram på rätt ställe på andra sidan.

Det stod allt mer klart att det här loppet skulle bli mycket tufft, hur tufft visste vi inte. Det var första gången det skulle gå av stapeln så det fanns inga tidigare löpare att fråga, eller resultat att snegla på. Det enda vi kände oss så när trygga i var märkligt nog att springa 32 mil, å det är ju inte så illa!


Foto: Marcus Kjellberg

Pernillas användning av Cellexir Endurance

Efter att ha upplevt väldigt goda effekter av Cellexir Endurance under mitt löpäventyr “Hela Mälaren Runt” så var det givet att den skulle vara en del av min energiplan under vad som skulle visa sig bli mitt tuffaste äventyr hittills!! Planen var att ta en dos var tionde timme under den vad vi gissade 65 timmar långa tävlingen, som sen visade sig ta 81 timmar!!

Jag hade ställt larm på min mobil så att jag skulle ta Cellexir Endurance enligt schema. Tog första dosen kl 08:00 tio timmar in i tävlingen, var då inte jättetrött men kände hur Cellexir Endurance gjorde mig piggare.. Det bästa är ju att ta en dos innan man blir låg och då ska ju effekten inte kännas så mycket utan att man bibehåller sin kraft och fart.

Dos nummer två togs runt kl 18:00 när det gått 20 timmar, denna gång var jag lite trött och kände en större effekt!

Efter ca 42 timmar tog jag dos nr tre dos i samband med ett matstopp.

Dos nr fyra togs efter en stor kraftansträngning då vi fick tidsbrist för att hinna till nästa depå före den stängde och kom man efter stängning var man diskad. Oj så vi sprang, länge sen jag kämpade så hårt och var helt färdig när vi kom till depån med 15 minuters marginal, kl 02:00, mest trött var jag i huvudet, och stressnivån var hög. Men hade sinnesnärvaro nog att ta en dos vilket var klokt då vi var tvungna att jogga vidare ut i natten.

Nästa dos togs när jag blev panik trött (vi sov totalt knappt en timma under fyra dygn) jag la mig i skuggan under en sten i fårbajs!! och sov medans Fredrik blandade till en dos åt mig.

Från att ha varit jättetrött så vaknade jag till och kunde öka farten. Tyvärr så tog jag inte fler doser som var planerat, när jag behövde det som bäst måste jag ha glömt plocka med mig nya från sista depån. Men i mål tog vi oss.


Foto: Marcus Kjellberg

Fredriks användning av Cellexir Endurance

Jag har tidigare inte använt Cellexir Endurance och det var inget jag planerat in, annat än som nödraket. På lördagen mitt på dagen, 40 timmar in i loppet utan sömn, och med en temperatur en bra bit över +30 C började navigeringen kollapsa för oss. Vägen till mental krasch är under de omständigheterna är inte särskilt lång och det var bildligt den enda väg jag kunde följa, dessutom i rasande tempo. Pernilla märkte att hon höll på att förlora mig som användbar lagkamrat under min förvandling till ett otympligt kolli att släpa på. Jag gick och vinglade men inte så mycket mer än så.

- “Du har det tungt nu va?”
- “Mmm”
- “Sätt dig i skuggan där” och så pekade hon på ett elskåp i en korsning i ett stugområde vi gick igenom.

Nu var det dax för “nödraketen”. Pernilla blandade en påse Cellexir Endurancei 1,5 dl vatten och gav mig. Första intrycket: “Pang! Vad var det där?” Det smakade inte som andra sportdrycker och kosttillskott, utan den kärva smaken drog upp mig med rötterna på banan. Som en huskur mot någon åkomma som använts i släkten i hundratals år. Vi började stappla framåt igen och snart började Cellexir Endurance verka och snart kunde jag springa. Nyligen hade 100 mileslöparna startat bakom oss och en mindre klunga kom förbi oss, och nu var jag inte sämre än att jag kunde hänga på klungan som hade 160 km mindre i benen än vad vi hade. 100 mileslöparna som bara en halvtimme tidigare blåst om oss i en fart som kunde fått mig att trilla omkull av vinddraget. Jag sa åt Pernilla att vi hänger på klungan och får lite hjälp med navigeringen så vi kan vila våra hjärnor en kort stund. Vi hängde på klungan i ca 2 timmar, när Pernilla kom på att “just det, jag skulle ju också ha Cellexir Endurance vid 40 timmar”. Fullt upptagen med att få mig på benen hade hon missat sin egen portion. Det var dax att stanna till och blanda en ny laddning, den här gången åt henne.

Och hur var det då?

Nå var det lika hemskt som vi föreställt oss? Ja ungefär. Några säger att är det tuffaste lopp som arrangerats i Sverige. Man ska vara försiktig med sådana uttalanden eftersom det finns så många parametrar man kan mäta det på, men visst: hyggligt låg genomförandegrad (1⁄5 kom i mål), och segrartider på både 100- och 200-miles som på pappret är skrattretande höga, trots potent startfält. Var och en av de 6 etapperna innehöll minst ett parti som skulle kunna får vem som helst att vända om eller bryta. Det kunde vara hektar av nässlor och taggbuskar, lodräta klippor som skulle passeras upp eller ned (eller både och), kilometervis av lösa stenar i alla möjliga storlekar från stenkula till fotboll, oändliga vadningar i flera dm djup fågelspillning, milslånga sandstränder med i bästa fall packad sand (men inte alltid), simning i beckmörker, långa backar upp, och långa backar ner, nyfikna kvigor som tror att löpare är något man ska leka med, och restauranger som stängt på grund av Covid-19 när man som bäst behöver dom.

Till det var det med svenska förhållanden extremt varmt (och tack och lov inget regn), vi klarade värmen bra, men många löpare saknade uppenbarligen strategier för att hantera den. Till det var det första gången loppet gick, det finns ingen erfarenhet av banan att bygga en plan på. Även om det här i många avseenden är ett äventyr så är det också en tävling. Av 47 startande så hade mer än hälften brutit efter 2 (av 6) etapper, och endast 9 st tog sig i mål. Vi var 2 av dom som tog oss hela vägen, på drygt 81 timmar med knappt en timmes sömn. Tufft, men underbart vackert. Vi grejade det, fast vi är sådana som helst vill ha platt och snäll bana.


Målgång HUB200. Foto: Lotta Thörn

Foto huvudbild: Fredrik Forsström

Text: Fredrik Forsström och Pernilla Otto

0 comments

Leave a comment

x

x